Abdulrazak gurnah den sista gåvan recension

”Paradiset” framstår såsom ett frodigt grönskimrande planet

Efter för att i sista minuten äga kommit vid för att detta plats städnatt gav jag mig därför ut till för att halka inom väg mot bilen, tillsammans Abdulrazak Gurnahs genombrottsbok Paradiset (1994) samt exilskildringen Den sista gåvan (2011) myllrande innanför västen.

I porten blev detta stopp.

Passagen blockerades från enstaka nästintill inom färd tillsammans med för att masa sig in inom fastigheten, tillsammans rollatorn vid släp samt rumpan inledningsvis, vilket enstaka eremitkräfta. Fort gick detta ej, dock jag fick inom samtliga fall situation för att konstatera för att Gurnah lyckats tillsammans med detta jag uppfattar vilket hans främsta ärende: för att vidga läsarens blick sålunda resehandling för att den enskilda individen får ro för att knö in sig därinne.

Eller, vilket han uttryckte detta inom tisdagens Nobelföreläsning: ”så för att både detta fula samt detta rättfärdiga framgår samt människan träder fram ur förenklingarna samt stereotyperna.

Mannen heter Abbas, och fast han fått sin första stroke en kall februaridag i den brittiska stad där han levt en stor del av sitt liv och där han uppfostrat sina vuxna barn, så är han

då detta fungerar uppstår ur detta en slags skönhet.”

Jovisst. tillsammans ögonen mosiga från numeriskt värde dagars stark läsning såg jag ju för tillfället för att detta ej bara fanns rollatorn såsom grannen baxade in inom trapphuset, utan även en helt härke från saga samt minnen från vilka åtminstone några tvinnade sig samman tillsammans mina.

möjligen fanns detta även lite vackert.

Hade min nästintill varit enstaka från bifigurerna inom Den sista gåvan, utspelande sig kring ett samtida brittisk släkt från blandad härkomst, ägde jag möjligen hjälpt hon in inom hissen, samt sedan ägde denna bjudit in mig vid enstaka fat te.

Gurnahs romankonst bygger mot stora delar vid scener var ett individ berättar samt ett ytterligare lyssnar

Liksom Gurnahs åldrade yasidier Harun ägde denna demonstrerat mig fotografier samt talat ifall personerna vid bilderna, samt liksom Jamal, familjens vuxna son, migrationsforskare mot yrket, ägde jag tagit mig period för att lyssna på:

”Du existerar enstaka väldigt god lyssnare, Jamal.

Jag iakttog dig på grund av för att titta angående ni blev rastlös alternativt såg ut för att tröttna, därför för att jag visste ifall jag skulle avsluta, dock detta gjorde ni ej. detta existerar ett användbar färdighet på grund av den likt önskar bli författare.”

Stycket är kapabel läsas vilket en manifest inom fickformat, till Gurnahs romankonst bygger mot stora delar vid scener var enstaka individ berättar samt ett ytterligare lyssnar.

Tempot existerar genomgående lågt, möjligen väl lågt ibland, dock dem enskilda historierna hakar inom samt belyser varandra samt ger inom sina bästa stunder enstaka polyfonisk konsekvens vilket bryter fint mot författarens tillbakahållna stil.

För Jamals sektion blir Haruns berättelser enstaka godkänna från den frustration han känner inför sin forskning: ”Han kunde konstruera tabeller samt rita kurvor, samt ändå visste denne för att varje enstaka från dem var prickarna inom hans diagram ägde enstaka bakgrund likt inga kurvor kunde åskådliggöra.”

Att söka sig bortom detta schematiska alternativt stereotypa är kapabel tyckas likt enstaka självskriven utgångspunkt på grund av enstaka författare.

Rörande Gurnah, född 1948 vid Zanzibar ifrån vilket denne flydde mot England 1967, måste impulsen dock förstås inom ljuset från för att han ser sig vilket kallad för att återge den särskilt zanzibariska upplevelse vilket ej fick ställe inom den officiella berättelsen angående detta avkoloniserade Tanzania.

”Denna nya och förenklade bakgrund plats ej bara segerherrarnas ofrånkomliga verk”, menade han beneath Nobelföreläsningen, ”utan den passade även debattörer samt vetenskapsman samt mot samt tillsammans med författare likt egentligen ej plats intresserade från oss.

Då blev detta nödvändigt för att tillbakavisa den historien, enstaka bakgrund likt satte sig ovan dem fysiska domstol såsom vittnade angående ett tidigare period, byggnaderna, gärningarna samt ömsintheterna liksom ägde gjort existensen möjligt.”

I Den sista gåvan existerar detta Jamals far Abbas likt står på grund av detta zanzibariska, enstaka 63-årig mekaniker vars bakgrund inom stora drag existerar identisk tillsammans med Gurnahs.

Redan vid rad tre drabbas Abbas från ett stroke liksom visar sig påverka hans talförmåga. således många värre, eftersom han beneath den påföljande livskrisen känner en obetvingligt behov från för att just prata, för att informera på grund av sin släkt angående hur detta verkligen förhöll sig tillsammans med hans rymning.

ej fanns den väl sålunda genomtänkt, samt nog äger denne haft svårt för att leva tillsammans skammen ovan för att äga övergivit sina närmaste inom ursprungslandet.

Den sista gåvan lever inom upphöjd grad vid sina inträngande porträtt av person, samt vid en fint vemod såsom ibland drar åt Nabokov-hållet

Hustrun Maryam, som å sin blad brottas tillsammans enstaka uppväxt inom fosterhem, agerar in makens sluddrande historia angående uppväxten inom den lilla staden Mfenesini (vars klanglikhet tillsammans med termen aphasia, afasi, nog ej kommer sig från någon slump).

Det oss får studera existerar delvis denna bandupptagning, dock även ett rapport från hur Jamal samt hans systra Hanna hanterar sin bristande vid entydig tillhörighet.

Jamal försöker skaffa sig sammanfattning genom för att analysera flyktingströmmar samt migrationspolitik, medan Hanna stryker bokstaven H inom sitt namn samt strävar efter för att bli således brittisk såsom detta bara går.

Den sista gåvan lever inom upphöjd grad vid sina inträngande porträtt av person, samt vid en fint vemod liksom ibland drar åt Nabokov-hållet.

en exilens vemod måhända.

Den sista gåvan, av årets Nobelpristagare Abdulrazak Gurnah, börjar med att en man rasar ihop innanför ytterdörren, precis hemkommen från jobbet

Lagd nära sidan från Paradiset framstår boken dock vilket lite färglös alternativt väl sval inom uttrycket, dock vilken långnovell skulle väl ej utföra detta, å andra sidan?

Berättelsen ifall hur tolvåriga Yusuf skickas mot landremsa vid havet beneath förespegling för att denne bör ett fåtal bo hos sin onkel, Aziz, är kapabel lite lättvindigt beskrivas liksom bildningsroman inom stil tillsammans Räddaren inom nöden alternativt varför ej Barnens ö, angående man då tänker sig dessa skrivna verk processade genom Mörkrets hjärta från Joseph Conrad.

Skildringen existerar våldsam samt spännande, dock ger även en tvärsnitt genom Östafrikas muslimskt influerade hybridkultur

Det visar sig för att Aziz ej existerar någon ”farbror” alls, till inom själva verket existerar han enstaka köpman såsom tagit Yusuf inom pant på grund av för att täcka faderns skulder.

Pojken tvingas jobba beneath slavliknande former, samt tillsammans tillsammans köpmannen äger denne för att ge sig ut vid enstaka livsfarlig handelsresa.

Skildringen existerar våldsam samt spännande, dock ger även en tvärsnitt genom Östafrikas muslimskt influerade hybridkultur, sålunda liksom den tedde sig nära tiden till inledande världskrigets eruption.

Ännu medan jag skrapar bilens vindruta hänger romanen var inom medvetandet, såsom enstaka frodigt grönskimrande planet full från småsultaner, hinduiska affärsmän, krigiska nomadstammar, lemlästande krokodiler samt mytomsusade europeiska kolonisatörer (tyskar) såsom tros behärska förtära metall samt återuppväcka döda.

Det träffar mig för att boken trots (eller tackar vare) sitt explicita innehåll nog även förmå fungera till läsare jämnåriga tillsammans Yusuf, alternativt åtminstone ifrån högstadiet samt uppåt.

Förresten borde jag ge den mot min nästintill, därför för att denna besitter någonting för att utföra inom väntan vid sin höftledsoperation.

Oavsett ålder lär ingen vandra omärkt ut ur Paradiset.

FAKTA

ROMANER